Sälen

Igår gick Engelbrektsturen i Norberg. Årets, för mig, andra långlopp på mountainbike. Även om jag inte tränat ihjäl mig på min fina Trek Superfly kom jag den här gången mycket mer förberedd och med en bättre känsla än inför Ränneslättsturen där jag klappade igenom totalt och knappt tog mig framåt sista milen. Igår var det annorlunda!
Första kilometrarna gick lugnt och sansat och startfältet rullade på två fina led. Självklart är det alltid någon som satsar allt från placering 100+ i början och tränger sig före för att på första grusvägen där farten ökar släppa lucka till framförvarande och till slut anlända till målet en halvtimme efter täten. Störigt så det räcker men det är väl bara acceptera.
Själv hade jag inte riktigt farten i benen för att gå med tätgruppen när de började röra på sig utan hamnade i en grupp runt 30:e-35:e plats.
Från 15km körda till mål blev jag inte omkörd av en enda cyklist, tvärtom. Trots att samarbetet i gruppen ibland var under all kritik höll vi ett stadigt tempo och körde ikapp cyklist efter cyklist.
Med mindre än milen kvar gick vi in i skogen för sista gången och en kille i gruppen ökade farten och jag var inte sen att hänga på. Vi fick lucka direkt och för första gången under hela loppet tog den andra killen en riktig förning och fortsatte hålla farten uppe när vi kom ut ur skogen.

Sista halvmilen mot mål passerade vi ytterligare tre cyklister och i avslutningen spurtade jag ifrån övriga och in på en 17:e plats, inte supernöjd men inte heller missnöjd. Godkänt helt enkelt.

Efter racet, istället för att åka hem, åkte vi upp till Sälen där vi är nu för ett "mini-träningsläger". Pappa tränar mtb, jag spänner vaderna i den milslånga backen från Sälen-Högfjället och mamma plockar blåbär, solar och springer.

Nu ska vi kolla in gallerian och se vad de har att erbjuda.
På återseende!

Peace out!